Ett utdrag ur Michael Hudsons senaste artikel som jag tipsade om i förra inlägget. Om det gränslösa hällandet av pengar över bankerna.

"How many families would like a "give-back" on every bad investment they’ve ever made? It’s like a parent coming to a child who has just broken a toy, saying "That’s all right. We’ll just go out and buy you a new one." This from the apostles of "responsibility" for poverty, for mortgage debtors owing more than they can afford to pay, for people who get sick and can’t afford medical care, and for states and cities now left high and dry by the fiscal wipe-out that the Bush-Obama "cleanup" has foisted onto the economy. No do-over for anyone but the hundred or so billionaires who have just been endowed with enough free money to become America’s ruling elite for the rest of the 21st century.

After spending a lifetime denouncing socialism as inherently unfair, Wall Street is now doing a hideous parody – as if "socialism for the rich" were not an oxymoron in the first place. Certainly the banks are not being "nationalized." Giving away the largest sum of spendable securities in history without direct managerial power that goes with ownership is not "nationalization." Ask Lenin."

Jag gillar hans sätt att uttrycka sig, förutom hans grundmurade kunskaper, han pratar t.ex om att USA styrs av en "kleptocracy" en elit som roffar åt sig så mycket man kan. Ett annat uttryck för hur USA styrs är "corporatocracy", som John Perkins brukar använda, att regeringen framför allt agerar i storföretagens och bankernas intresse.
Någon avgörande skillnad är det väl inte i Sverige, att det inte är folket som styr eller att det styrs i folkets intresse är väl helt klart. Det skrämmande är att folk verkar ha vant sig, resignerat. Man är dresserade, tämjda.